Jag och Stieg

Har kommit ner från trapporna, står nu på perrongen på St Cloud´s station. Tåget kommer nästan genast, jag ser det komma och stanna men jag hör det inte för Lars Winnerbäck sjunger så högt för mig.
Sätter mig tillrätta och drar ner kjolen så långt över knäna jag kan, allt detta gör jag utan att titta upp från sidorna som jag aldrig hoppas ska ta slut.
Efter något som känns som ett ögonblick rullar förortståget in på St Lazare, jag kliver av utan att slita mig från boken. På perrong nr 2 ser jag hur jag liksom flyter genom ett hav av folk, jag ser inte upp för att jag vet på något vis att de kommer att flytta på sig och göra plats. Jag känner mig odödlig.
Kommer till spärren, tittar upp för första gången, stämplar min biljett och börjar läsa igen. Ju längre jag kommer i boken ju mer beundrar jag Salander. Känner att jag vill vara mer som hon.
Metron kommer in på spåret, en dörr öppnas framför mig några människor som jag genast glömmer kliver av och jag kliver på.
Ställer mig precis vid dörren och noterar att min jacka fastnat när dörrarna stängdes, som en frivillig fånge står jag kvar och bara läser.
Först vid Villiers ska någon av och jag och min jacka är åter fria. Bara två stationer kvar nu, hinner några sidor till.
Kliver av och tar rulltrappan upp, jag läser och läser, läsupplevelsen är en drog som jag ökar på med ett välförtjänt nikotintuggummi.
Kliver ut på övergångstället, två bilister väntar på grönt och de verkar bråka med varandra. Jag läser och läser, tittar inte upp. Kliver över nästa övergångställe, är nästan hemma nu.
Går med näsan i boken, bara en sida till tänker jag, min koncentration avbryts en kort sekund eftersom jag råkar krocka med en parkeringsautomat, - var kom den ifrån?
Ska läsa mer nu
Stieg Larsson är bra.