Mia

Min vän och vapendragare har åkt.
Det känns så trist, hon är en av Parissystrarna, hon är en som kan hela historien.
Det känns liksom tomt att man inte kan ta en créme med henne.
Jag unnar henne allt i hennes nya stad som även kommer att bli min.
Men henns situation skrämmer mig lite, snart är jag också där, snart är jag också kanske vuxen.
Jonas Gardell skrev här om dagen att han höll på att glömma sin barndom. Det vill jag aldrig göra, men kanske gör man det tillslut, eller så har man de fina minnena kvar någonstans långt där inne. Om jag skulle glömma barndomen kan man ju hoppas på att så småningom bli dement, för då kommer ju dessa minnen och det livet man levde för länge sedan tillbaka, om än i oförstårliga brottstycken.
Det löser sig nog för både Mia och mig.
Snart kanske jag tar steget fullt ut, snart kanske jag har ett ICA kort som det står ULLTON på.
tänk om det är så?