metromys

Satt trött och hängig på metron här om dagen, jag satt på ett av dessa säten som man fäller ner. vid Villiers kliver det på en man.. eller MANNEN kanske man ska skriva.
Han doftade gott av parfym och bar på en liten tårtkartong. Jag tror att detta var den vackraste man jag någonsin sett. Han var lång och svart, och man såg att han under de välskräddade kläderna hade en kropp att döda för. Han var antagligen smart och kärleksfull också, det syntes liksom på honom.
Under en millisekund möts vår blick, jag tittar genast ner och blir till min egen förvåning generad. Han sätter på sig sina hörlurar, trycker lite på Mp3 spelaren och när musiken startar ler han ett brett leende och börjar dansa lite i smyg.
Det finns inget vackrare än en kropp fylld av dans, och när denna kropp står och små pyser ut dansen på ett kontrollerat men ändå spontant sätt. Mannen såg så fri ut, det såg ut som om han inte visste vad problem var för något.

Jag var tvungen att hålla mig i sätet för att inte gå fram och spontant bara kyssa honom och i samma veva eventuellt fria. Men jag gör ingenting, jag sitter bara där och tittar lite trånande i smyg.
Faan jag skulle ha gjort något, jag vet ju att vi skulle ha blivit lyckliga, och tänk vilka vackra barn vi skulle ha fått. Honom kommer jag att drömma om länge.. världens vackraste man.

jag kommer aldrig att se honom igen.