kärlek

Sitter och funderar över mina yngre dagars föreställningar om vad kärlek var.
Hemma fanns det hur mycket som helst, mamma och pappa har alltid varit som två hummrar liksom knutna till varandra i en knut som varken sitter löst eller brister.
JAg trodde (antagligen färgad av medias bild) att kärlek alltid skulle vara passionerad, man skulle sättas på på romantiska ställen hela tiden. Middagar skulle ständigt intas med levande ljus och djupa blickar.
Visst sådant kan väl pigga upp och en blomma då och då vill nog alla tjejer ha, men det är ju inte det som är grejen.
Kärlek är ju att kunna vara lite trött och trasig och hummern bredvid har överseende och tycker om ändå. Kärlek är ju att få en kopp te på morgonen, när man själv aldrig skulle ha orkat.

Har ni hittat er hummer?