I dag i metron såg jag något sorgligt. En matte och en hund.
Hunden hade utan svårigheter kunnat bli knarkhund då poliserna bara behövt bett hunden söka efter sin matte.
Matten var så hög så hög, och gav hunden sladdrig fladdrig kärlek som säkert var sann och äkta, men hunden fattade ingenting.
Den satt där ömsom morrandes omsom sorglig, och kvinnan såg ingen skilland.
Hon pussade vidare på dess nos, eller inte på nosen egentligen utan på den hemmagjorda munnkorgen.
Sådant gör mig ledsen.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment