Eskil

Jag minns när jag var liten, jag satt i världens största knä, knät tillhörde en av de största karlar jag sett, och en av de hårigaste. Han hade liksom morfar en brynja under sin t-shit för att dölja håret, jag minns hur fashinerad jag var av håret.
På den tiden snusade han, och undrade ofta om man ville ha en snus. För mig som liten flicka var det en motbjudande tanke att stoppa en snus under läppen, men nu sitter jag här och skriver detta med en snus under läppen, och mannen som ville bjuda mig dog inatt.
Eskil är en del av min barndom, han har under de senaste 20 åren varit granne, det var åt honom vi fiskade mört som blev kräftbete, det var åt honom vi plockade ekollon som han spred i skogen.
Det finns mycket att säga och mycket att minnas, och en tår rullar ner för min kind när jag skriver detta.
Tänker på sådana saker att jag var en av de som fick plocka in i hans diskmaskin utan att han gav bakläxa. Tänker på att han var som en storebror för min mamma när hon var ung. Alla som på något vis hade med min mors uppfostran att göra, gjorde ett bra jobb.

Fler tårar rinner.
Kanske är det för att man inser att döden även tar stora kraftkarlar när den väl fått livet i sitt stålgrepp.

Nu ska jag ta ett glas rött och skåla för Eskil, och så ska jag skicka alla mina tankar till Anita, som levde sitt liv med honom.

Ingen är odödlig, alla dör.
Eskil är död.