Jag och mitt botox

Jag har haft handeksem i 12 år, lidit lite lagom. Problemet är att jag aldrig fått rätt diagnos, men nu med hjälp av proffsiga vänner har jag funnit råd och fått behandling.
Mitt exsem är av dyshidrotisk art dvs att man förenklat kan säga att jag är allergisk mot min egen handsvett, och nu har jag påbörjat behandling-Botox!
Det började med att jag fick ta mig till Uppsala, då de har en SVETTKLINIK där, smaka på ordet..
Där fick jag träffa en synnerligen trevlig läkare som efter att ha hälsat på mig kunde konstatera att jag var nog ganska svettig.. Efter att jag frågat frågor en lång stund räckte han över sin avhandling och sa att jag kunde läsa mig till resten. (kanske var det andra som väntade..)
Sen tröck han in två sprutor med bedövning rakt ner i handlederna och rådde mig att gå på toaletten då det skulle vara svårt att fixa det när bedövningen kickade in. Eftersom jag tror på min egen odödlighet samt att jag fått för mig att det inte är mycket som biter på mig, kissade jag bara lite och ganska nonchalant. BIG misstake.
Sjuksköterskan gav mig sedan ca 100 stick i varje hand och jag kände ingenting.
Efter behandlingen försökte jag öppna min väska, vilket var omöjligt, jag var helt förlamad.
Tankarna började snurra och kanske var det en dålig idé att jag skulle åka tåg hem.
Men jag tänkte att bedövningen släpper nog ganska fort, jag vände mig till den väna sjuksköterskan för att bekräfta min tes, och hon svarade att bedövningen skulle släppa om 3 till 4 timmar.
Jag vandrade ner till stationen med mina slappa händer och fick be biljettförsäljaren att rota i mina fickor efter pengar. Han frågade vad jag hade gjort, och allt jag fick ur mig var botox, varpå han himlade med ögonen och konstaterade att vi kvinnor visst gjorde vad som helst för att bli vackra.
Jag gick ut från stationen med biljetten tryggt i munnen, och på perrongen var det en vänlig dam som hjälpte mig att knyta skon. ´Brallorna hängde på röven och tröjan åkte upp och jag kunde ingenting göra, kissnödig och snusnödig var jag också. Min första impuls var att ringa till Snickaren och skälla ut honom för att han inte förutsatt min situation, men jag kunde inte använda en telefon.
Väl inne på centralen tog jag en Taxi, självklart undrade taxikillen vad jag råkat ut för. JAg försökte att förklara, och när vi var vid Hornstull trodde jag att poletten ramlat ner, men då utbrast han- Aha du äter för mycket kött!
Jag svarade jakande och började prata lägenhetspriser istället medans han gav mig goda fiskrecept.
Efter att ha skrivit på taxikvittot med munnen var jag hemma och höll på att kissa på mig, jag tog mig in genom porten, bakade på dörren, och när Snickaren öppnade väste jag- Öppna mina byxor!! han såg i min blick att det var allvar.
Resten av kvällen ägnade jag mig åt att känna med mina torra händer.
Nästa gång åker jag bil till Uppsala.