begravning

Det var en stilla vacker begravning för Eskil, jag grät stora ledsna tårar när Evert Taubes änglamark spelades på orgeln.
Jag tittade runt om i kyrkan en gång, men efter det stirrade jag bara rakt fram, jag kunde inte förmå mig att se på alla de ledsna människorna, gråten pulserade allt för hårt i halsen.
Just nu i livet finns det så många jag älskar, jag vill inte att det ska ta slut.
På begravningen insåg jag att jag nu är räddare för döden än någonsin, kanske inte min egen död men alla andras.
Snickaren har lovat att aldrig dö.
Jag vet att han ljuger.
faan