Framtid

Vet inte ännu om jag kommer in på programmet jag sökt, har en hygglig reservplats men vem vet.
Jag har alltid tagit livet lite som det kommer, men nu måste jag erkänna att leva i ovisshet stressar mer än jag förstått.
Men det är ju så med livet, man vaggas in i en trygghet om att allt ordnar sig men tänk om det istället blir tvärtom, tänk om allt skiter sig.
Jag brukar tänka på det värsta som kan hända och just nu ser sagan ut så här:

Jag går upp på morgonen, råkar ta sönder snickarens nya AIK brödrost, sen häller jag ut tevattnet i mitt eget ansikte och blir vanställd för resten av mitt liv. När snickaren har hört oväsendet i köket kommer han upp och råkar snubbla på alla mina skor i hallen och han faller olyckligt på kniven jag håller i handen. Samtidigt som jag försöker stilla snickarens blodflöde kommer antagnings beskedet från universitetet som ´meddelar att jag tyvärr inte kommer in, men är välkommen med en ny ansökan nästa termin.

För mig skiter sig livet mest hela tiden, och när jag analyserar varför så är det nästan alltid jag som står för skulden (dock är det inget som jag villigt erkänner). Men men framtiden löser sig nog, hur det än blir, men jag är nervös, jävligt nervös.