Att veta allt men ingenting

nu är mina praktikveckor över, och i morgon behöver jag inte gå upp kl 05:05.
Kändes vemodigt att lämna, jag har trivt så bra. Men jag ska tillbaka i sommar, har fått jobb.
Tänk vad konstigt när man kastas in i ett samanhang för att fem veckor senare ryckas därifrån. Jag har lärt mig massor men inser också att det är mycket kvar för mig att lära.
Måste vänja mig, men det är en konstig balansgång.
Man vet en hel massa om varje patient redan innan man träffat personen i fråga. Efter första mötet vet man lite till, och sedan lär man sig mer och mer för var dag, vare sig patienten vill eller inte.
Känns lite konstigt att veta så mycket intimt om människor, även om jag vet att det är för att kunna ge den ultimata vården.
Men vem är jag att veta vad som är bäst för någon som är i slutet av sitt liv, en som redan sett och upplevt saker i 70 år mer än jag?
Det är en ynnest att få delta.