Kilade på en gammal jobbarkompis idag, han var sig lik förutom att hans hårman nu kunde liknas vis Aslans.
Allt var som förr, och de flesta verkade sjukskrivna, vilket var väntat.
Tänk vad bra det är att bara släppa taget ibland, varje slut är ju början på något nytt, så länge man inte dör förstås... fast iof så kanske man hamnar i något nytt spännande då också.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment